 |
 | Senaste numret: Humor! |
|
LÄS 3:AN ONLINE!
 Du vet väl att vi bjussar på baknummer som du kan läsa direkt på skärmen? Här hittar du Udda idoler! |
Välkommen
Nu finns det ytterligare en möjlighet att sätta ljus på hemlöshetsfrågan. Aluma har nominerats till Svenska Designpriset och det går att rösta fram till den 6 september. Det hoppas vi såklart att du vill göra. Nomineringen är inte bara hedersam, utan kan även bidra till att förändra allmänhetens bild av försäljarna. Nomineringen innebär att dessa idag erbjuder en av Sveriges finaste tidningar – ja, snart kanske den allra snyggaste. Det är upp till dig. Klicka på loggan till vänster för att rösta. Observera att efter du har röstat får du ett mail där du måste verifiera din röstning.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
SKATEBOARDING OCH HEMLÖSHET har vid en första anblick inte några uppenbara beröringspunkter. Ändå finns det några gemensamma nämnare som gång efter annan låter de två mötas. Streetskating, den form av skateboaråkning som hör hemma på gatan, möter inte sällan hemlösa människor i sitt liv i det urbana rummet. Alla som rest i världens städer för att skejta vet att av någon outgrundlig anledning frekventerar de båda samma ytor under samma tider. Kanske har det att göra med att båda är fenomen som ligger utanför det schema som staden ofta följer med butikers och kontors öppettider och därmed mönstret hos stadens besökare. Skejtare stannar gärna kvar efter stängningsdags för att ha stadens bänkar, trappor och torg för sig själva en stund. Den hemlöse för att han eller hon inte har någon annanstans att ta vägen. Båda bryter ett mönster som stör bilden av stadens ursprungliga syfte. Trottoarer, vägar och trappräcken utgör en ram som är tänkt att sätta gränser för hur vi ska röra oss. De får oss att följa en utstakad väg och gemensamt skapa ett flöde. Trottoaren skyddar oss från bilar, bänken ger oss en stunds vila i väntan på ett möte och så vidare. Alla dessa komponenter ramar in den bild som är vårt gemensamma utrymme, staden. Men både skejtare och hemlösa stör ibland den bilden. Skejtarna åker på räcken, kanter och bänkar och rör sig plötsligt inte i bilden utan på ramen. Bänken som är till för en stunds vila blir en säng för natten för den hemlöse. Staden får en ny funktion. Somliga skulle säga att bilden förstörs, andra att staden får liv. I Malmö är Triangeln och Värnhemstorget bra exempel på platser där de båda gruppernas världar ofta möts.
Rasmus Sjölin arbetar på skateboardbutiken Streetlab och har spenderat många timmar rullandes fram längs Malmös gator. Numer arbetar han också med Streetlabs grafiska form och försäljning av skateboardprodukter. Han har under en tid funderat över förhållandet mellan skateboarding, gatan och produkternas förutsättningar att förändra. I USA har ett stort skateboardföretag just gjort en stor drive i syfte att samla in pengar till välgörenhet. Rasmus ville ge Malmös skejtare en möjlighet att göra en god gärning på samma gång som de inhandlade sin nästa bräda och funderade hur det skulle vara möjligt i Malmös relativt begränsade skateboardkultur. Erfarenheterna från att själv ha skejtat på gatan och kontakten med en hemlös man som ofta kom in i butiken för att sälja Aluma sådde fröet att få till ett samarbete företagen emellan. Syftet var att skapa en bra produkt i ett gott syfte. Rasmus ordnade ett möte med Alumas redaktion som nappade på idén och värvade fyra Alumaförsäljare till att stå modeller. Resultatet blev en serie skateboardbrädor med porträttfoton och 50 kronor av förtjänsten på varje såld skateboard går till Aluma.
Traditionellt sett är grafiken under brädan ett sätt att saluföra professionella åkare som varumärken. Signaturmodeller med namnet tillsammans med åkarens image är det som skapar efterfrågan på samma vis som musikindustrin skapar idoler av sina artister. I det här specifika fallet skulle man kunna säga att dynamiken är den motsatta. Idag premieras entreprenörskapet och framåtandan hos individen i vårt samhälle. Det är viktigt att förvalta sig själv, nå framgång och skapa ett varumärke kring sitt namn. Kändisskap, antal bloggbesökare eller Facebookvänner kan vara sätt att mäta hur lyckad man är som personligt varumärke. Men personerna på brädorna har sannolikt få Facebookvänner och är inte särskilt starka varumärken på arbetsmarknaden. Fotograf Jonas Adolfssons porträttfoton och Rasmus Sjölins formgivning är ett försök att synliggöra dem som inte går att följa via till exempel Twitter utan som bara finns IRL, i verkligheten. Projektet leker med begreppen och ställer fenomen mot varandra på ett estetiskt tilltalande sätt, men vad det egentligen handlar om är att ge konsumenten en chans att välja att stödja någon som allt som oftast blir vald sist.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Genom att sälja Aluma kommer försäljaren in i ett sammanhang som leder till delaktighet och ansvar.
Försäljarna köper tidningen för 20 kr, säljer den för 40 och behåller mellanskillnaden.
Alla försäljare har en försäljarbricka och fast försäljningsplats för att kunna arbeta upp en kundkrets.
Det finns regler för hur försäljarna får och inte får agera när de säljer Aluma. Reglerna har utarbetats av försäljarna själva tillsammans med personalen.
Försäljarna får inte vara alltför påverkade när de säljer. Det krävs däremot ingen drogfrihet.
Vad försäljaren gör med sina pengar är upp till var och en.
För att mötet mellan försäljare och köpare ska bli så jämlikt som möjligt är det viktigt att tidningen håller hög kvalitet och är en produkt som köparen vill ha för dess egen skull. Tidningens utseende och innehåll är också ett sätt att komma bort från tankar på välgörenhet. Tidningsförsäljningen är ett riktigt jobb.
Läs mer om Alumas arbetssätt här!
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -  |
|
