![]() |
Hur funkar det? |
|
|
Möt försäljarnaHär får du möta några av Alumas försäljare. Porträtten har förekommit i tidigare nummer av tidningen.
DE MÅNGA STÄDERNAS MAN (#6-2008) Text Jonas svensson Bild Rikard Jakobsson
Wandy Christensen har sålt Aluma i drygt sex år och lärt känna många städer i såväl Skåne som Blekinge. Dessförinnan tillverkade han kylskåpsmagneter, vilket gav honom smeknamnet Magnetkungen. Wandy är tveklöst en mycket initiativrik och kreativ man.
– Jag är väldigt hård mot mig själv och har en målsättning varje dag som jag ska klara av.
Om Wandy är hård mot sig själv har han en desto mjukare framtoning gentemot andra. Han är mån om att stödja sina kollegor. Det är viktigt att kunna lita på varandra, och pengar betyder inte allt.
Magnetkungen uppskattar alla möten som uppstår längs vägen. – Det som är den största glädjen är att träffa så många trevliga – och märkliga – människor när jag säljer.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
STRÅLANDE GAMBLER (#11-2007) Text & bild: Jonas Svensson
Droger, fängelsevistelser och hemlöshet följde. Men efter 28 år som heroinist har saker och ting börjat vända för Kicki. Danmark blev hennes räddning. Där fick hon underhållsmedicinen Metadon första gången.
– Danskarna hjälpte mig oerhört mycket. Där fick jag hjälp, vilket jag inte fick här.
Idag går hon på metadonbehandling hos Support, en privat öppenvårdsmottagning i Malmö. Hon tycker modellen påminner om det hon mött i Danmark och gör ”hatten av” för verksamheten. Men att avbryta ett missbruk är inte lätt, och leder ofta till identitetskris.
– Jag visste inte riktigt var jag hörde hemma, säger Kicki.
Hon betonar att metadon bara är en av flera bitar av behandlingen, och att terapi och sysselsättning är andra viktiga delar. Under sin tid med medicinen har hon hela tiden arbetet med olika mål och delmål. Idag kan hon konstatera att det mesta på listan är avprickat. Hennes liv har fått struktur och rutiner. Inte minst sysselsättningen är betydelsefull.
Kicki har sålt Aluma i ett par månader. Det har fått henne att lägga märke till nya saker, som att det trots allt finns goda människor.
– Jag har upptäckt att det finns hopp om mänsklighet.
Värnhem är en plats med mycket liv och rörelse. Där trivs hon. På kort tid har Kicki satt sin prägel på försäljningsplatsen, och butiksinnehavare har gett henne smeknamnet Solstrålen. Kanske beror det på att hon brukar avsluta sina arbetsdagar med ett glatt klacksparkshopp.
Någon större nervositet kände hon aldrig inför att börja sälja Aluma. Hon kommer från en ”gamblerfamilj”, och har tidigare jobbat som croupier. Hon har inga problem med att sköta kommersen. Ä
ven om inkomsten från försäljningen är viktigt, finns det andra saker som hon värderar högre. Omgivningens syn på henne har förändrats till det bättre, och framför allt har hennes egen självbild förändrats.
– Nu är jag en medborgare, en av er!
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
WILLI, FÖRE DETTA GANGSTER (#9-2007) Text: Maria Dahmén
- Stor rivalitet rådde mellan olika gäng. Det roligaste var när föräldrarna rusade ut med cykelkedjor för att försvara sina barn!
- Det var hjipt, roligt alltså, förklarar han och säger att en del dessutom roade sig med att tjora - stjäla.
Sitt första levnadsår tillbragdes dock i minimal bostad på Möllevången. Inget vatten och dass på gården. Tvagning skedde på Porslinsgatan, i badinrättningen med runda kar.
Som tolvåring flyttade familjen till Limhamn. Där extraknäckte Willi som springpojke, körde paketerade klisterremsor med reklamtryck till kunder i hela stan. Och tog hand om småsyskonen. Favoritsysslan var att trimma moppar och en stor vurm föddes - motocross.
Willi Holmströms liv är mäktig Malmöhistoria. Men den tar vi en annan gång.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
GENOMSKÅDAD FAR (#6-2007) Text Maria Dahmén Bild Arvid Hallberg
– När du står i min adressbok, är du min pappa. När du knarkar, är du Milan. Dotterns ord fick Milan Gajic, då heroinist sedan 20 år, att på allvar försöka sluta.
Vitt hår, vit mustasch, sandfärgad ansiktsfärg och oklanderligt klädd. Milan Gajic ger ett stiligt intryck. Att två decennium präglats av missbruk är svårt att begripa. Fast knarket kom in sent. Han var 30 år då, gift med ungdomskärleken och far till två barn. Han levde ”som Svensson”.
– Skilsmässan var svår att acceptera. Mina barn sa inte så mycket utan höll tyst när det gick allt sämre och sämre.
I dag pratar familjen desto mer.
– Fakta vet vi, att jag var narkoman. Det viktiga för oss är att tala om hur vi upplevde den tiden. Samtidigt måste det råda balans mellan förnuft och känslor. Du måste vara försiktig så du inte rör upp och gör illa. Jag vet att jag inverkat negativt på deras liv, men när de vill prata om detta så gör vi det.
När missbruket var som värst vågade han inte träffa barnen utan att ha köpt grejer till dem.
– Jag köpte mig ett faderskap. Gick sällan ut med dem. Ändå hade jag regler när jag träffade barnen, som att bara vara måttligt påverkad. Men dina närmaste ser rakt igenom dig. ”Far är påverkad.”
Det tog tio år för Milan Gajic att inse att han var heroinist. Sedan ytterligare tio för att motivera sig att sluta. Han tog till alla krafter och tänkte på sådant som att han började bli gammal. Naturligtvis sprack drömmen ett par gånger och återfallen kom som på beställning. Efter ett av dem bröt hans son kontakten med honom. Per telefon.
– Det gjorde ont men var effektivt. Jag blev mer och mer deprimerad och tänkte att det här går inte. Samtidigt är jag en klok man. Att ta mitt liv gick inte, det ville jag inte göra mot min familj. Min egen mamma var nära att göra det och det tog mig hårt.
– I dag har jag blivit morfar. Mitt barnbarn är fantastiskt. Jag träffar henne mycket ofta och hämtar ibland på dagis, säger han och ser genomglad ut.
Han älskar sin dotter, hon som tidigare hade pappas namn i adressboken bara ibland. Nu vill han vara med henne så mycket det går och vara en del av hennes vardag. ”Jag vill veta vad som plågar henne.”
Så hur är Milan Gajics känsla för familjen?
– Utan den hade jag svävat i luften. Med den får du bekräftat vem du är. Men det finns en gräns för vad du kan göra och den är nödvändig för att kunna ha kvar sammanhållningen
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
SUNE OCH FERLIN (#5-07) Text & bild: Jonas Svensson
Sune Stahre, 62 år, säljer Aluma i Helsingborg. Det är egentligen bara de senaste åren som han har haft riktigt tak över huvudet.
– Jag har bara haft hårda idiotiska jobb, säger han, och syftar framför allt på ett halvt liv som bergssprängare.
Yrket slet hårt på kroppen, och ledde till kraftig psoriasis. Smärtorna beskriver han som både psykiska och fysiska. Smärtor som dövades med alkohol, inte sällan ställd på bordet av arbetsbasen.
I svåra stunder har Sune lutat sig mot poesin, och reciterar spontant en dikt av Nils Ferlin. Han berättar också med ett varmt leende om sina vänliga kunder vid Ica Maxi.
Snart flyttar Sune in i sin första alldeles egna lägenhet. Att ha nått dit tillskriver han till stor del tidningsförsäljningen.
– Utan Aluma vete fan om jag hade suttit här idag.
Eller med Ferlins ord: Det är ganska svårt - men det går.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
EN AV OSS SOM SÄLJER ALUMA (#8-06) Foto: Jenny Leyman
Han är emot alla former av våld. Det leder bara till mer våld, menar han.
– Rätt ord vid rätt tillfälle tar hårdare än en fet smäll.
Tommy känner flera Alumaförsäljare som blivit rånade och hotade. De lindrigaste är när någon bara går förbi och rycker en tidning ur handen. Själv har han löst situationen genom att inte flytta på sig och bestämt påpekat det absurda i att ge sig på någon som inget har. Det har fungerat hittills.
– Efter sådana incidenter har andra kunder kommit fram och stöttat mig. Det känns bra. Det är för deras skull jag står här, inte för dem som ställer till bråk.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
EN AV OSS SOM SÄLJER ALUMA (#7-06) Foto: Jenny Leyman
I fyra veckor har Gert sålt Aluma på centralen i Malmö. Där rör sig många människor men de är ofta stressade.
– jag måste vara mer aktiv än när jag säljer på andra ställen.
Till hösten hoppas Gert på ett rum att bo i, även om det brukar fungera med tält, uppblåsbar madrass och värmeljus.
"Turister är ofta mer nyfikna. Två gånger under en månad har jag blivit bjuden på hamburgare av kunder från andra städer."
|
|



– Jag har ett gott hjärta till Trelleborg och Kristianstad.
Kicki Stiveus säljer Aluma utanför Hemköp på Värnhemstorget. Hennes bakgrund är ”klassisk”. Föräldrarna skildes när hon var liten, hon hamnade på barnpsyk när hon var sex år. Där medicinerades hon med bland annat Stesolid (ett bensodiazepinpreparat), vilket inte otänkbart var inkörsporten till hennes blivande opiatberoende.
Ett gangsterområde. Så betecknar Willi Holmström, 58, sin barndoms kvarter på Backarna i Kirseberg. Folk bodde i Tornet, Gula Faran, Östergård, Västergård och Långholmen. I det sistnämnda området härjade Willi och där började han första klass i Bulltoftaskolan.

– Jag har blivit både rån- och mordhotad när jag sålt tidningen, berättar Tommy Ljung.

